Elise har varit en riktigt enkel tjej när det gäller nattning. Efter att ha legat brevid henne och gosat innan nattning bestämde vi oss för att testa att lägga henne direkt i sängen och sitta brevid. Det tog två, tre kvällar sen vinkade hon ut oss så fort vi lagt ner henne och gett henne välling. vi blev lite tagna på sängen (hehe), men sen dess har hon somnat själv. Sedan i somras har hon även sovit hela nätter, något vi heller inte har behövt köra någon metod för.
Varför berättar jag detta? För att skryta? Nej, för att bekänna en sak. Ikväll tog det knappa 20 minuter innan Elise somnade och Jens fick sitta brevid till slut. Och jag tyckte att vi hade det sååå jobbigt och det var sååå synd om mig. Jag hann tänka att så här jobbigt har nog ingen och de som faktiskt kämpar, jag vet hur jobbigt ni har. Sen insåg jag hur dumt det var. Inte bara lite dumt utan väldigt dumt...
Så till alla er som kämpar med era barns sömn, jag vet inte alls hur ni har det eller hur ni känner. Jag har det för bra... Eller är det kanske Elise som har det bra?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar